Jag har aldrig förstått mig på Paris-hypen. Alla pratar om staden som om den vore förälskelsens själva hemvist, som om varje gatuhörn är en filmkuliss och varje måltid en kulinarisk uppenbarelse. Jag åkte dit med skepticismen som enda bagage, redo att bli bekräftad i min övertygelse att inget kan leva upp till sådana förväntningar.
Redan från tåget slog det mig att första intrycket var precis som jag föreställt mig. Gare du Nord är ingen vacker syn. En stor, opersonlig trafikplats för människor i rörelse, med golv som aldrig riktigt blir rena och dofter som påminner om tunnelbanan hemma. Vi trängde oss ut genom folkvimlet, förbi taxichaufförer som ropade efter oss, förbi turister som stod stilla mitt i strömmen med kartor som inte vek sig. Jag var redan trött.
Taxin till hotellet var en upplevelse i sig. Chauffören körde som om han hade en osynlig jag-bil efter sig, tutade åt alla som kom i vägen, svängde ut i rondeller utan att blinka. Utanför fönstret flög husen förbi, vackra gamla fasader med balkonger och järnräcken, men också klotter och smuts och överfulla papperskorgar. Paris var precis som alla andra storstäder: vackert på håll, slitet på nära håll.
Hotellrummet var litet. Inte mysigt litet, utan franskt litet. Som om någon ritat ett rum och sen glömt att det skulle få plats människor där inne. Vi fick kliva i sidled för att komma förbi sängen, och utsikten var en grå vägg med ett fönster som såg ut att ha målats igen för flera decennier sedan. Men receptionisten var vänlig, och det fanns rent vatten i kranen. Det fick räcka.
Första kvällen åt vi på en restaurang i närheten. Inte någon av de där som står i guideböckerna, utan ett ställe vi snubblade över av en slump. Det var fullt av fransmän, alltid ett gott tecken. Menyn var på franska, och mina skolkunskaper räckte till att förstå att ”steak” var biff och ”frites” var pommes. Vi pekade på det som såg minst skrämmande ut och hoppades på det bästa. Maten var okej. Inget mer. Men vinet var gott, och det var nog det som räddade kvällen.
Dag två skulle vi vara turister på riktigt. Eiffeltornet först, för det måste man väl? Det var precis så turistigt som man kan föreställa sig. Köer, självklart. Människor som fotade allt, självklart. Någon som sålde Eiffeltornet i miniatyr från en filt på marken, självklart. Själva tornet var imponerande, det måste jag erkänna. En enorm konstruktion av järn som ser mycket större ut på plats än på bild. Men känslan av att vara i en maskin för turister var svår att skaka av sig.
Louvern var nästa mål. Där var det ännu värre. Kön ringlade sig som en orm över hela innergården, och när vi väl kom in var det så trångt att man knappt kunde röra sig. Mona Lisa var en besvikelse, så klart. Liten, mörk, omgiven av en mur av människor som alla höll upp sina mobiler för att fånga samma suddiga bild. Jag stod där i några minuter, tittade på tavlan på avstånd, och gick sen vidare till något som såg ut som en tom sal med franska möbler. Där var det lugnt. Där kunde man andas.
På eftermiddagen gick vi vilse i Latin Quarter, och småpratade om att man kanske skulle hyra möblerade lägenheter Paris. Smala gator, bokhandlar, caféer, studenter som stressade förbi. Här, plötsligt, kändes Paris annorlunda. Mindre turistigt, mer levande. Vi hittade en liten bokhandel som sålde begagnade böcker på engelska, och jag köpte en roman jag aldrig hört talas om för en spottstyver. Utanför satt en katt i solen och brydde sig inte om någon. Det var ögonblicket då jag började förstå vad folk menar med Paris.
Middagen den kvällen blev på ett litet ställe som någon tipsat om. Inget fancy, bara enkelt, ärligt, gott. Ägaren kom ut och pratade med oss på knackig engelska, skämtade om svenskarnas kärlek till IKEA, fyllde på våra glas utan att vi bad om det. När vi gick därifrån, mätta och nöjda, kändes staden plötsligt varmare.
Sista dagen ägnade vi åt att bara vara. Inga sevärdheter, inga måsten, bara promenader längs Seine, sittande på bänkar, tittande på folk. Vi såg ett bröllop utanför ett stadshus, en gammal man som matade duvor (ja, precis som i stereotypen), en grupp ungdomar som dansade till musik från en bärbar högtalare. Paris hände omkring oss, och vi var bara där. Inget mer.
På tåget hem tänkte jag på alla intryck. På besvikelserna och överraskningarna, på de trånga gatorna och de öppna vyerna, på maten och människorna och alla dofter som blandades till en enda stor röra. Jag var inte förälskad i Paris, inte på det där sättet som folk blir. Men jag förstod den. Jag förstod varför man kan längta tillbaka, varför staden etsar sig fast i en, varför den är värd att besöka trots alla turistfällor och alla köer.
Så jag åker nog tillbaka någon gång. Men nästa gång ska jag inte försöka se allt, eller ens kanske hyra lägenhet Paris. Nästa gång ska jag bara vara där.