En kväll med klubban – innebandy från mitt perspektiv

Jag har alltid haft svårt för sport som bara handlar om prestation. Men innebandy… innebandy är något annat. Den slog an i mig första gången jag klev in i hallen och hörde ljudet av bollen mot klubban, doften av gummimatta och ljudet av skratt som studsade mellan väggarna. Det är nästan meditativt, på ett kaotiskt sätt.

Jag är ingen elitspelare. Faktum är att jag ofta snubblar över mina egna fötter, missar passningar och ibland sparkas av misstag mot bollen. Men det spelar ingen roll. Det finns något befriande i att alla misstag är tillåtna – de blir en del av spelet, en del av rytmen. Innebandy är inte bara precision, det är improvisation, snabb anpassning och rena känslor. När jag tar upp klubban känner jag mig både barnslig och vuxen på samma gång.

Det är något med tempot som fångar mig. Ett ögonblick står jag stilla, tänker, planerar mitt nästa drag. Nästa ögonblick rusar jag över planen, försöker hinna före bollen, hoppar, snurrar, skjuter – och ibland går allt fel. Men ofta går allt rätt, och då är det som om världen krymper till den lilla ytan på hallgolvet. Mitt fokus är total, pulsen hög, hjärtat slår i takt med mina lagkamrater. Och just det – känslan av att vara en del av något större, att alla rör sig tillsammans som ett levande pussel – är obeskrivlig.

Utrustningen är minimal, men ändå så personlig. Min innebandyklubba har en repa på bladet från förra säsongen, den är böjd lite på ett sätt som bara jag gillar. Skorna har sett bättre dagar, men de sitter som en förlängning av mina fötter. Och bollen – ja, bollen är lika oberäknelig som jag själv ibland. Den rullar, studsar, flyger på oväntade sätt. Ibland vill den inte alls följa reglerna, och det är just det som gör innebandy så charmigt för mig.

Jag märker hur innebandy förändrat mig på små sätt. Jag ser saker snabbare, tänker taktiskt utan att ens behöva reflektera, lär mig att samarbeta utan att alltid säga något. Jag har blivit bättre på att läsa människor, att förstå rörelser och intentioner. Och jag har insett att fysisk aktivitet kan vara ren glädje, inte bara träning. När jag kommer hem efter en match är jag trött, javisst, men också levande på ett sätt som ingen annan sport ger mig.

Det sociala i innebandy är minst lika viktigt som spelet. Laget är en blandning av människor med olika bakgrunder och erfarenheter. Vi skrattar åt våra egna misstag, peppar varandra när någon tvekar och firar små framgångar som om vi vunnit VM. Jag tror att den där känslan av gemenskap är det som gör innebandy så beroendeframkallande. Det är ett språk utan ord, där varje passning, skott och blockering säger något om tillit, respekt och humor.

Det finns också en konstnärlig sida. Ja, konstnärlig. När spelet flyter, när passningar sitter och vi rör oss som en helhet, blir det nästan vackert. Ljuset från hallens lampor, bollen som studsar över golvet, rörelserna som korsar varandra – det blir ett slags performance, en rytm som är både kaotisk och ordnad. Och i det ögonblicket spelar det ingen roll vem som vinner, det handlar om närvaron, energin och känslan av att vara levande.

Jag har märkt att innebandy fungerar som en slags terapi för mig. Stressen från jobbet, vardagens måsten och alla små irritationer försvinner när jag fokuserar på sporten och drar på mig mina innebandyskor. Varje rörelse blir ett sätt att släppa taget, varje mål en liten seger mot mig själv. Och när vi samlas efter träningen, trötta men leende, känns det som att vi har delat något större än själva sporten – en stund av ren mänsklig närvaro.

Så, ja, jag är kanske inte den bästa spelaren på planen, och jag bryr mig inte om att bli det. Innebandy handlar om mer än mål, poäng och segrar. Det handlar om rytm, gemenskap, energi och små magiska ögonblick som händer när allt stämmer, även om bara för några sekunder. Och för mig är det nog därför jag aldrig tröttnar på sporten – varje träning, varje match är en ny möjlighet att uppleva det oväntade, det lekfulla och det levande i innebandy.